Äkta gott

Sedan några år tillbaka har vi önskemiddagar i vår familj. En önskemiddag får man först och främst när man fyller år. Då ingår att man får önska sig vad man vill till huvudrätt och efterrätt. Dessutom kan man få en önskemiddag när man gjort något bra, t.ex. när våra barn fyllt en burk med kulor som belöning för småsaker de sköter bra i vardagen. Både idag och i morgon kväll ska det bli av, en middag för varje gullunge. Idag blir det kokt potatis, grönkålssås och stekt fisk, med Annas lilla lyxiga fruktdrink som efterrätt. Imorgon blir det lasagne med klarbärsglass till efterrätt.

Klarbärsglassen liknar krusbärsglassen på så sätt att den görs i glassmaskinen på grädde, mjölk, sylt och ev. extra socker. Klarbärssylt måste först mixas så att de mer eller mindre hela klarbären blir finfördelade. Klarbär är bland det absolut godaste man kan göra glass och sylt på om ni frågar mig. En sån arom!! Det behövs egentligen inte så mycket sylt, för smaken är så stark att bara lite sylt sätter stor smak på en stor omgång glass.

I Tyskland finns det Sauerkirschsaft, jos på sura körsbär eller om det är samma bär som våra klarbär, det vet jag inte riktigt. Den har i alla fall en liknande himmelsk körsbärsarom. Det är synd att den inte finns i Sverige. I Tyskland däremot kan man beställa in sådan på alla bättre uteställen.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/efterr%E4tt” rel=”tag”>efterrätt</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/dessert” rel=”tag”>dessert</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/klarb%E4r” rel=”tag”>klarbär</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/glass” rel=”tag”>glass</a>

Mmmm, testade igår att göra chokladmousse enligt http://www.munsbiten.se/2008/11/18/chokladmousse-for-vuxna-och-varfor-jag-gillar-mitt-jobb/#comment-26 men utan socker, med mest 70%ig och lite 74%ig. Eftersom vi är vana vid starka smaker och måttligt sött så njöt vi av den intensiva chokladsmaken i kombination med några skivor leopardbanan. Jag vet inte riktigt om det var en fördel eller nackdel att den smälta chokladen hann svalna ordentligt innan jag blandade i creme fraiche. I vilket fall blev det som chokladbitar i, jag lyckades inte få moussen helt slät. Å ena sidan kändes det som ett misslyckande, å andra sidan var de små chokladstyckena goda att låta smälta på tungan. En tredjedels sats räckte gott och väl till oss fyra. Minstingen (8) fick bara i sig hälften av sin portion, sedan blev det lite för starkt för honom. Han tycker bara om mörk choklad periodvis till skillnad från vår 10-åring som äter allt i chokladväg sedan många år.

Igår gjorde vi äppeljos på små usla äpplen. Eftersom vi alltid har tröttnat på att gallra kart när det är dags att gallra vinterfrukten (Ingrid Marie) får vi alltid massor av små, bleka, trista sådana. I år fick vi låna en råsaftcentrifug av en granne (tack Mia!) och har gjort jos gång efter annan. Konstigt att det kan bli så god jos av så små och relativt smaklösa äpplen!

Den här gången provade jag för andra gången att baka fruktkaka på det som blir kvar i silen när man filtrerat josen, och nu blev den bra. Förra gången blev den inte riktigt lika god som vanligt. Kanske var det en gnutta ingefära eller en något större sked honung som gjorde skillnaden. Här kommer receptet som jag fått av Annette Lundborg:

Frukt- och nötkaka

200 g leopardbananer, d.v.s. rejält mogna bananer

250 g äpplen, päron, ananas eller banan. Enbart bananer eller bananer och en annan fruktsort går bra.

(450 g rivna äpplen eller bortfiltrerat fruktkött vid jostillverkning går också bra, men då behövs 1 msk honung)

50 g hackade nötter eller mandel

25-50 g solrosfrön

1 dl olja eller ca 100 g smör

100 g mörka aprikoser, skurna eller klippta i småbitar

75 g havregryn

150 g grahamsmjöl

kanel eller koriander, ev. lite ingefära

ev. lite salt

Riv, mosa eller finhacka frukten. Rör ihop med övriga ingredienser. Konsistensen ska vara som tjock gröt.Klicka ned den i en smord kakform, platta den jämn. Grädda ca 50-60 min i 190 grader. Låt svalna 10-15 min innan den stjälps  upp. Kakan lär går bra att frysa, men vi har aldrig haft några problem att äta upp den på ett par dagar trots att den är rätt mättande.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/efterr%E4tt” rel=”tag”>efterrätt</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/kaka” rel=”tag”>kaka</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/mat” rel=”tag”>mat</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/recept” rel=”tag”>recept</a>

Honung är extremt sött och mmmmm så gott. Den borde inte nämnas i samma andetag som socker, eftersom honung är ett helt livsmedel direkt från naturen med en massa fina hälsosamma ämnen, medan socker är utraffinerat ur sockerrika växter. Särskilt gäller detta vitt socker men även råsocker. Eftersom honung är så sött ska man inte äta omåttliga mängder av det, men en eller två teskedar per dag är mycket bra. Och den ska ätas ouppvärmd om man vill få glädje av alla de fina ämnena i den. I en hel del av mina efterrättsexperiment ingår ca 1 tsk honung per person. Den här lilla mängden är sällan avgörande för konsistensen, den förhöjer bara smaken. Den som vill prova utan honung av något skäl kommer nog att tycka att det går alldeles utmärkt. Veganer kan byta ut honungen mot lönnsirap – i såna recept som inte innehåller mjölkprodukter vill säga.

Om man håller fast vid något tillräckligt länge blir man förr eller senare en del av den senaste trenden, oavsett om det gäller köksinredning eller mat eller något annat. I hela mitt vuxna liv har jag sållat bort så mycket E-nummer och konstiga tillsatser ur maten som möjligt och nu har det till slut blivit trendigt. Mats-Eric Nilsson (författaren till Den hemlige kocken) uppmanar oss till precis detta i sin nya bok Äkta vara som beskrivs här.

För oss yrkesarbetande med barn och ett stressigt liv är det oftast lite svårt att hinna med att laga allt av råvaror, baka själv och ändå äta någorlunda varierad mat. Här kommer ett tips på efterrätt som man fixar till medan övriga bordsgäster dukar av bordet och sätter fram efterrättsskålar:

Riven fruktdessert

1 medelstort äpple eller två små per person

vispgrädde och/eller mild naturell yoghurt

kanel

rapadura till serveringen (torkad sockerrörssaft, kallas även mascobado eller sucanat, finns ofta i Världsbutiker) alt. flytande honung

Äpplena kan bytas mot päron och då byts även kanelen mot ingefära, färsk riven ingefära eller torkad malen.

Skär äpplena i halvor eller fjärdedelar. Ta bort kärnhuset. Riv äpplena på grova sidan av rivjärnet. Välj om skalet ska bli kvar eller rivas med genom att vinkla äppelbiten på olika sätt.

Blanda genast med grädde och/eller mild naturell yoghurt (beroende på vad som finns i skåpet och önskat fett- och energiinnehåll/smak) så att det precis fuktar in allt äppelriv, samt kanel efter behag så att allt äppelrivet blir väl blandat med grädden/yoghurten.

Serveras genast. Var och en strör över lite rapadura eller honung på sin egen portion.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/mat” rel=”tag”>mat</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/matkvalitet” rel=”tag”>matkvalitet</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/recept” rel=”tag”>recept</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/kolhydrater” rel=”tag”>kolhydrater</a>,

I artikeln om bitchighet http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=849897 får vi veta att övervikt i många fall kan botas med hjälp av bättre självkänsla. Yessss! Det botar förmodligen samtidigt en massa andra problem också. Vad man än funderar på så landar man väl till slut nästan alltid i att självkänslan och självförtroendet är avgörande.

Jag tycker det var ett lovvärt nyanserat reportage i DN om Det den ena äter ratar den andra. Själv kan jag inte annat än att ta ställning för den vegetabiliska sidan. Varför det då? Själv är jag inte vegan utan laktovegetarian. Det är en kompromiss med bekvämlighet, social acceptans och B12 å ena sidan och mot klimatet och djurens väl å den andra att jag inte tar steget fullt ut och blir vegan. För hälsans skull tror jag det viktigaste är att äta oprocessad naturlig mat som ju båda kvinnorna i artikeln gör. Men frågan är vad som hade hänt med den tidigare överviktiga lchf:aren om hon ätit sund vegansk eller vegetarisk kost från början? Om hon aldrig ätit raffinerade kolhydrater (vitt socker, vitt mjöl vit pasta, vitt ris), livsmedelstillsatser och annat skräp? Hade hon blivit överviktig och sjuklig då? Något facit för att få svar på såna frågor finns förstås inte, men man kan ju tro vad man vill.

Trots att många blir vegetarianer för att slippa t.ex. reumatisk värk så rapporteras ofta att vegetarianer i genomsnitt är friskare än normalkostare. Och att vegetariska barn är intelligentare. Vad det beror på är förstås osäkert, vad som är hönan och vad som är ägget är ju den eviga frågan.

Lchf ser jag som svaret på ett lyxproblem som vi skapat genom överkonsumtion av raffinerade och processade livsmedel. Med matupplopp pga brist på livsmedel runt om i världen (köttproduktion kräver 10 gånger mer åkermark än vegetabilieproduktion för att ge samma mängd energi) och klimateffekterna av köttproduktion, kan jag inte annat än tycka att den totala köttkonsumtionen borde minska. Det gör jag också med tanke på hur djur behandlas i de köttfabriker som så vitt jag förstår är en förutsättning för att få fram tillräckliga mängder kött och mjölkprodukter till den ständigt ökande köttkonsumtionen.

Historiskt sett har fett varit ett bristämne. Vilda djur har ofta magert kött, nötter och frön tar tid att samla in. I bondesamhället (där fetma inte var lika vanligt som nu) var man mycket rädd om varenda gnutta fett från slakten. Men eftersom både fettet och köttet från slaktdjuren, smör, ost  och grädde var den snålt tilltagna lyxen medan potatis, gröt och bröd var basmaten, så kan inte kosten på den tiden ha varit överdrivet fet. De enda som i historien ätit stora mängder fett är väl eskimåerna. Men man kan ju inte utan vidare näringsmässigt jämföra rått sälspäck med fläskkotletter och gräddsås.

Detta sagt så vill jag i alla fall med mina efterrättsexperiment dra mitt strå till stacken för att minska intaget av socker och andra raffinerade kolhydrater utan att ersätta dem med sötningsmedel som jag anser är ännu värre än socker.

Vi har näst intill drunknat i äpplen i höst. Det blev ovanligt fin skörd i trädgården i år och sedan kom det till på köpet ”aktieutdelning” från ett lån för att bevara den berömda ekologiska äppelodlingen i Hallstahammar. Nåja, nu har vi gett bort några kassar åt olika håll, så att den formliga översvämningen av äpplen på vår altan framför allt börjar bli mera dräglig.

Alltså handlar alla efterrättsexperiment just nu om äpplen. Ingår kokade jag äppelhalvor, närmare bestämt av Ingrid Marie, i vatten med en sked honung, en kanelstång och lite vaniljpulver. De skulle bara koka en kort stund så att de förblev hela. Sedan fick de svalna i sitt spad, för att de skulle dra åt sig lite mera kryddsmak. Egentligen vore det säkert bäst om de fick stå och dra över natt eller ett dygn.

Till äppelhalvorna åt vi yoghurt-citronkräm, samma som till äppelsalladen i mitt allra första inlägg på den här bloggen. Det var alltså turkisk yoghurt med citronsaft och en liten sked honung. Vi strödde också lite smulade valnötter över. Hela familjen tyckte om det, trots att jag inte väntat mig att våra barn skulle tycka om kokt frukt. Man ska inte förvänta sig att ens barn alltid har samma smak som man själv hade som liten .

Idag fyller min lilla Anna 10 år. När man fyller år hemma hos oss får man önska sig middag med efterrätt och Anna har beställt pitabröd med goda tillbehör och krusbärsglass till efterrätt. Pitadegen står och jäser i 4-5 timmar nu med grahamsmjölet i kamsvattnet från iförrgår. Sedan får den färdiga degen med salt, sojamjöl, vetemjöl och en skvätt olja jäsa någon timme.

Tricket med pitabröd är att slänga in dem på en het plåt i ugnen. Det är riktigt roligt att se på när de blåser upp sig. Ibland blir de förstås väldigt tunna på ena sidan ändå, det vill säga att det blir för tunt lager deg ovanför luftbubblan. Vad kan det bero på? Något fel med temperaturen kanske …

Helt osockrad glass har jag ännu inte vågat mig på. Så det blir vispgrädde, mjölk och lättsockrad krusbärssylt som ingredienser. Kanske är det bäst att ta lite socker också med tanke på kompisar som inte är vana vid osöta efterrätter? Glassmaskinen är i vilket fall en häftig uppfinning!

Ibland lyckas man direkt med något experiment och ibland behövs många försök. Den rårivna äppelkrämen kräver tydligen många. Igår försökte jag för andra gången, men lyckades inte riktigt få till det där lilla extra. Det har en tendens att bli aningen vattnigt. Förbättringarna från första gången var dels att byta äppelsort, från James Grieve till Ingrid Marie och dels att tillsätta ett par matskedar grädde. Ingrid Marie som är riktigt röda av mycket sol har en mer koncentrerad och söt smak än många andra äpplen. Om man måste köpa äpplen skulle nog riktigt fina gula Golden Delicious vara bra. Dessutom hällde jag bort lite av saften som bildas när man river och serverade smörrostade havregryn och kanel till.

Ganska gott även om det inte var helt perfekt. Till fyra personer behövs:

4-6 äpplen

Saften från 1/4 citron

1-2 msk kokos

1-2 msk grädde

Russin efter smak

Allt blandas, särskilt citronsaften måste blandas i snabbt för att äpplena inte ska bli alldeles bruna.

Att strö över vid serveringen:

Snabbhavregryn rostade i smör.

Kanel

Vad kan man göra för att få en fylligare smak? Kanske vispa grädden? Kanske tillsätta lite koncentrerad äppeljos? Lägga till kanelen i havregrynen när de rostas? Eller låta grädden dra med lite kanel en timme innan?

Ikväll ska vi äta kams. Kams är väl ursprungligen något norrländskt och jag vet inte hur originalet ser ut. I vår tappning är det i alla fall enkelt: man gör en fast smet av kornmjöl och vatten, låter den helst svälla några timmar, formar platta biffar (typ), och lägger dem i kokande vatten. De får koka en stund, kanske 10 min, tills de flyter upp. Sedan är de färdiga och äts istället för ris eller potatis. Det är mycket rustik mat som passar att serveras med grönkålssås och marinerade kokta bönor eller kikärter, eller kanske tofuskivor frästa i olja med lite kryddor. Lingonsylt är också ett möjligt tillbehör, fast det är sött förstås.

Förra veckan fick jag veta av Annette Lundborg att korn ska vara fantastiskt bra för att hålla blodsockret på en jämn nivå länge. Det måste eventuellt vara hela korn då, men även kams är något som lägger sig gott och mättande i magen länge.

Vattnet som kamsen har kokat i är bra till degspad, det blir ett fantastiskt gott och saftigt bröd av det. Passar man dessutom på att göra degen när det svalnat lite lagom, spar man lite energi på köpet.

Kams är mycket klimatvänligare än ris skulle jag tro, inhemskt och transportsnålt. Men då gäller det att inte koka upp onödigt stor mängd vatten.

Vid besök hos svärmor och svärfar i helgen fick vi som vanligt en massa god mat. Äppelsoppa med glass och pekannötter ena dagen och hemgjord havtornsglass andra dagen var det som fäste sig mest i mitt minne som något originellt, läckert och värt att lägga ut här. Äppelsoppa är säsongsmat nu när äpplena är som bäst på hösten och tillbehören kan förstås varieras efter smak och vad man har till hands.

Det var helt enkelt äppelbitar som kokats i vatten med lite redning. Jag tror den var osötad. Till soppan fick vi kanel, pekannötter att bryta sönder och vaniljglass. Jag kan tänka mig att vispgrädde också vore gott till (som osötat alternativ), smulade skorpor, flytande honung eller havrefras, dvs smörfrästa havregryn.

Havtornsglassen kan jag inte exakt beskriva hur den var gjord, men det var i alla fall avsilad havtornssaft, lite socker (råsocker, tror jag) och vispgrädde. Svärmor gör alltid glass på ren vispgrädde, medan vi brukar ta hälften mjölk och hälften vispgrädde. Den friska syrliga smaken på denna glass och så den underbara aprikosfärgen gjorde den till något alldeles extra lyxigt, en riktig upplevelse.