Äkta gott

I helgen som gick hälsade vi på släkten i Göteborg. Svärmor hade köpt boken Äkta vara och lagt fram för eventuellt nyfikna söner och svärdöttrar. Jag läste den nästan från pärm till pärm, fast jag tänkt att det är bäst att jag låter bli, för om jag får veta ännu mer om allt hemskt som finns i mat vill jag väl inte äta nästan nånting. Joodå, det var intressant läsning med en massa intressanta tips.

Sen blev det tal om att göra egen glass igen. Svärmor bjöd förresten på egentillverkad jordgubbsgräddglass på egenodlade jordgubbar från frysen. Sagolikt gott!! Anna meddelade att om vi gör egna glasspinnar också så lovar hon att inte köpa glasspinnar så ofta för veckopengen. Då visade det sig att svärmor hade glasspinneformarna kvar sen hennes pojkar var små och vi fick med oss dem hem. Våra barn gav oss ingen ro på kvällen när vi kommit hem förrän vi svängt ihop lite isglass till idag.

Eftersom det bara fanns fempack av eko-citroner senast i affären, har vi milt uttryckt mycket gott om citron hemma nu. Alltså blev det citronisglass:

Citronisglass

Saften av en halv till en citron

1 liten msk honung

1,5 dl vatten

Eftersom formarna var ganska små, motsvarande högst en Piggelin, knappt det, räckte detta till fyra glassar. Den gjorde succé även bland de tre barn vi hade på besök idag. Ett par av oss vid bordet får vänta med att smaka tills nästa omgång är färdig i morgon eftersom de fyra glassarna inte räckte till alla. Istället fick två personer runt bordet varsin bananglasspinne. Dessa är mycket lättgjorda och mycket osötade:

Bananglasspinnar, 2 st

1 banan

2 grillpinnar

Dela den skalade bananen tvärs av. Dela grillpinnarna på mitten. Stick in två pinnar på längden i varje banan. Med två pinnar istället för en minskar risken att det ramlar isär på slutet. Lägg dem i en bytta i frysen. Ät upp dem snart. De är bäst den första veckan.

Idag fyller min lilla Anna 10 år. När man fyller år hemma hos oss får man önska sig middag med efterrätt och Anna har beställt pitabröd med goda tillbehör och krusbärsglass till efterrätt. Pitadegen står och jäser i 4-5 timmar nu med grahamsmjölet i kamsvattnet från iförrgår. Sedan får den färdiga degen med salt, sojamjöl, vetemjöl och en skvätt olja jäsa någon timme.

Tricket med pitabröd är att slänga in dem på en het plåt i ugnen. Det är riktigt roligt att se på när de blåser upp sig. Ibland blir de förstås väldigt tunna på ena sidan ändå, det vill säga att det blir för tunt lager deg ovanför luftbubblan. Vad kan det bero på? Något fel med temperaturen kanske …

Helt osockrad glass har jag ännu inte vågat mig på. Så det blir vispgrädde, mjölk och lättsockrad krusbärssylt som ingredienser. Kanske är det bäst att ta lite socker också med tanke på kompisar som inte är vana vid osöta efterrätter? Glassmaskinen är i vilket fall en häftig uppfinning!

Ikväll ska vi äta kams. Kams är väl ursprungligen något norrländskt och jag vet inte hur originalet ser ut. I vår tappning är det i alla fall enkelt: man gör en fast smet av kornmjöl och vatten, låter den helst svälla några timmar, formar platta biffar (typ), och lägger dem i kokande vatten. De får koka en stund, kanske 10 min, tills de flyter upp. Sedan är de färdiga och äts istället för ris eller potatis. Det är mycket rustik mat som passar att serveras med grönkålssås och marinerade kokta bönor eller kikärter, eller kanske tofuskivor frästa i olja med lite kryddor. Lingonsylt är också ett möjligt tillbehör, fast det är sött förstås.

Förra veckan fick jag veta av Annette Lundborg att korn ska vara fantastiskt bra för att hålla blodsockret på en jämn nivå länge. Det måste eventuellt vara hela korn då, men även kams är något som lägger sig gott och mättande i magen länge.

Vattnet som kamsen har kokat i är bra till degspad, det blir ett fantastiskt gott och saftigt bröd av det. Passar man dessutom på att göra degen när det svalnat lite lagom, spar man lite energi på köpet.

Kams är mycket klimatvänligare än ris skulle jag tro, inhemskt och transportsnålt. Men då gäller det att inte koka upp onödigt stor mängd vatten.

Simon ger ett tips på sin brödsida, se länken här bredvid.

”Ibland behöver man mata kulturen utan att ha möjlighet att baka bröd av det som man häller bort. Det går fint att göra pannkakor på det. Oftast räcker det att blanda i ett eller ett par ägg, och kanske späda med lite mjölk. Vill man inte stå och steka pannkakor kan man göra ugnspannkaka eller fläskpannkaka av det.”

Hur inspirerad jag än har blivit av Martin och hans brödblogg (just nu ligger en nybakad limpa på äppelsurdeg på avsvalning ute i köket!), så känns det inte så bra med alla rekommendationer att slänga hälften av kulturen eller surdegen om den måste förökas utan att man kan baka just då. Kanske kan man ändå göra lite pannkakor eller chapati av den överblivna kulturen. För chapati blandar man då helt enkelt i grahamsmjöl, kanske med extra vatten om det inte ska smaka för surt, tills degen är riktigt fast. Salt och kryddor kan användas efter smak om man vill, men det är inte nödvändigt.

Detta är en fördel med att använda honungsjäsmedel, dvs surdeg som sätts på grahamsmjöl, vatten och honung. Den håller sig ett par månader i kylskåpet utan matning och förökning. Allt som är arbetsbesparande är ju bra för moderna människor …

Vid senaste brödbaket tog jag för en gångs skull huvudsakligen dinkel (spelt) i brödet. Lite råg fanns kvar i kvarnen så det fick följa med, och sedan hällde jag i hel dinkel och malde den så fint det går på min något oslipade stenkvarn. Degen jäste bra, dvs det hade börjat bubbla något i fördegen på morgonen, när jag tog fram dinkelsikten att fylla på med på slutet..Bröden i formarna var på vippen att bli förjästa på ca fyra timmar.

Vi skar upp det morgonen därpå och det hade en otroligt fin smak och lika bra konsistens. Nu några dagar senare kan vi konstatera att det inte har riktigt samma hållbarhet i smaken som rågbröd brukar ha. Tur att jag bara gjorde två limpor och inte tre som jag brukar.