Äkta gott

Senap har blivit en favoritkrydda hos oss det senaste året. Min man kom fram till att det passar bra med rödbetor, både med kokta och råa faktiskt. Det ska vara dijonsenap, tycker vi, stark, finmalen och osötad.

Rårivna rödbetor
Olivolja
Dijonsenap
Späda vetegroddar, dvs groddat vete

Det här passar som en sallad bland andra på råkosttallriken eller som tillbehör till maten. Rödbetor sätter underbar färg på tallriken – undrar varför våra barn alltid varit så skeptiska till rödbetorna?

Förra året fick jag ett infall att äta om inte direkt levande föda så åtminstone en bit mer än halvvägs på väg dit. Oj, vad jag blev pigg och fick energi. Tyvärr var den belöningen inte tillräcklig för att hålla ut med allt rivande och hackande till lunch så i vintras återföll jag till lata ostmackor för den ensamma vardagslunchen på mitt hemmajobb. För någon månad sedan gjorde jag en uppryckning igen, och si, efter bara en dag med huvudsakligen råkost, så var det knäet som krånglat och gjort småont i ett halvår helt bra! Sedan dess har jag svajat mellan lättjan (=mackorna) och råkosten och knäet har svarat på motsvarande sätt varje gång.

För att hålla ut med rårivna rotsaker dag efter dag behöver åtminstone jag piffa till dem en hel del. Det här har blivit en favorit, inte minst beroende på att selleriodlingen gick så bra förra året att vi har hur mycket selleri som helst kvar ännu:

Selleri- och kokos-sallad

Finriven selleri (ca 1 dl)
Finriven kålrot eller morot (ca 1 dl, välj rotsak efter tillgång eller önskad färg)
Yoghurt (några matskedar)
Kokosflingor (ca 1 msk)
Eventuellt lite russin, valnötter eller annan torkad
frukt och nötter efter behag

Med rikligt med munggroddar eller andra groddar, lite kokta bönor, en näve nötter, lite rå rödlök, surkål, ev. andra grönsaker och kanske en ostsmörgås, om man är hungrig av sig, blir det en bra lunch. Eller det räcker till ett par personer som sallad till lagad mat.

Mycket till efterrättsexperiment har det inte blivit för min del på senare tid. Nu har min dotter tagit över och lagt ut saker och ting på sin blogg istället: annapanna74.wordpress.com.

Men nu lägger jag ut ett annat experiment på avdelningen riktig mat, supersnabblagat för hungriga kvällar efter jobbet, typ. Allra snabbast går det då om linserna redan är kokta. Klimatsmart  och billigt etc. är det också.

Senapslinser, 3-4 port.

Cirka 6 dl kokta gröna eller bruna linser, gärna kokta med grovt havssalt
Cirka 2 rejäla msk crème fraîche
1-2 tsk stark osötad senap (Dijonsenap)
1 rejäl vitlöksklyfta
Svartpeppar

Häll av vattnet från linserna, pressa i vitlöken, rör ned crème fraîche och senap, smaka av med svartpeppar och ev. salt om det behövs mer. Låt puttra och rör om ofta tills vitlöken blivit genomkokt. Serveras till kokt potatis eller råris med rikligt med grönsaker till.

Jag vill gärna puffa lite för mattävlingen Restfix som går ut på att inte slänga mat. Vi behöver värdera maten högre, ha respekt för dem som arbetat med att odla, fiska och ta hand om djur, som förädlat och sålt maten. Så mycket jobb och så mycket miljö- och klimatpåverkan ligger bakom allt som står på bordet hos oss. Det är hemskt att så mycket gott och ätbart blir bortkastat. Här kommer beskrivningen av tävlingen (läs mer på Matupprorets webbplats):

Klimataktion och Matupproret Linköping bjuder in dig att delta i mattävlingen Restfix:

1. Restfix: Recept på klimatsmart mat att laga hemma, genom att ta vara på överbliven mat (du behöver inte ange exakta mängder). Lämna tävlingsbidragen senast den 12 september.

2. Ordtävlingen: Hitta på ett nytt positivt, klatschigt, kort och koncist ord för ”matrester” eller måltid som bygger på rester. Lämna ditt bidrag den 5 september på Lilla torget (Gyllentorget) till Klimataktion mellan 11.30 och 12.30 eller skicka det senast den 12 september.

3. Senare kommer även Storfix, recept för storkök. Datum är ännu ej spikat. Mer info kommer på www.matlink.se.

Vinster i Restfix:

1:a pris – presentkort på husgeråd 1000 kr
2:a pris – presentkort på husgeråd 500 kr
Övriga priser – ett antal böcker om mat

Vinster i ordtävlingen:

Kastrull, 2l med glaslock, från Cervera Stekpanna från Cervera

Tävlingsbidragen för Restfix och ordtävlingen skickas till

matuppror elefant-a matlink punkt se senast den 12 september 2009.

Ibland funderar jag över det faktum att det mesta av den mat vi äter i vår västerländska kultur är förpackad i plast. För ett antal år sedan debatterades mjukgörare från plasten kring ost, och vi blev uppmanade att kasta den första ostskivan som var bemängd med ämnen från plasten. Men sedan blev det tyst. Min man säger att Bregott i små plastbyttor brukar smaka plast (själv äter jag mycket sällan ute) och då börjar man fundera på om man trots allt ska vara glad att våra barn hellre äter knäckebrödet i skolan torrt för att de tycker rumsvarmt Bregott är för blaskigt. Där har de nämligen dessa små byttor.

Mjölkkartongerna är plastklädda invändigt, den mesta osten, smörgåsfetter, det mesta brödet, tofu, frusna matvaror, en del sorters honung – få varor säljs utan plastförpackning. Även det som säljs i glas kanske har framställts, transporterats eller förvarats i plastbehållare och locken på flaskor och burkar är mestadels av plast eller klädda med plast.

Undantagen är mjöl och vissa gryner, knäckebröd och en del kex och kakor, juice som tydligen är för stark för plast och alltså förpackas i aluminiumklädd papp, en del färsk frukt och grönt, potatis och kanske några saker till.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/mat” rel=”tag”>mat</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/matkvalitet” rel=”tag”>matkvalitet</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/plast” rel=”tag”>plast</a>

Om man håller fast vid något tillräckligt länge blir man förr eller senare en del av den senaste trenden, oavsett om det gäller köksinredning eller mat eller något annat. I hela mitt vuxna liv har jag sållat bort så mycket E-nummer och konstiga tillsatser ur maten som möjligt och nu har det till slut blivit trendigt. Mats-Eric Nilsson (författaren till Den hemlige kocken) uppmanar oss till precis detta i sin nya bok Äkta vara som beskrivs här.

För oss yrkesarbetande med barn och ett stressigt liv är det oftast lite svårt att hinna med att laga allt av råvaror, baka själv och ändå äta någorlunda varierad mat. Här kommer ett tips på efterrätt som man fixar till medan övriga bordsgäster dukar av bordet och sätter fram efterrättsskålar:

Riven fruktdessert

1 medelstort äpple eller två små per person

vispgrädde och/eller mild naturell yoghurt

kanel

rapadura till serveringen (torkad sockerrörssaft, kallas även mascobado eller sucanat, finns ofta i Världsbutiker) alt. flytande honung

Äpplena kan bytas mot päron och då byts även kanelen mot ingefära, färsk riven ingefära eller torkad malen.

Skär äpplena i halvor eller fjärdedelar. Ta bort kärnhuset. Riv äpplena på grova sidan av rivjärnet. Välj om skalet ska bli kvar eller rivas med genom att vinkla äppelbiten på olika sätt.

Blanda genast med grädde och/eller mild naturell yoghurt (beroende på vad som finns i skåpet och önskat fett- och energiinnehåll/smak) så att det precis fuktar in allt äppelriv, samt kanel efter behag så att allt äppelrivet blir väl blandat med grädden/yoghurten.

Serveras genast. Var och en strör över lite rapadura eller honung på sin egen portion.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/mat” rel=”tag”>mat</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/matkvalitet” rel=”tag”>matkvalitet</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/recept” rel=”tag”>recept</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/kolhydrater” rel=”tag”>kolhydrater</a>,

Jag tycker det var ett lovvärt nyanserat reportage i DN om Det den ena äter ratar den andra. Själv kan jag inte annat än att ta ställning för den vegetabiliska sidan. Varför det då? Själv är jag inte vegan utan laktovegetarian. Det är en kompromiss med bekvämlighet, social acceptans och B12 å ena sidan och mot klimatet och djurens väl å den andra att jag inte tar steget fullt ut och blir vegan. För hälsans skull tror jag det viktigaste är att äta oprocessad naturlig mat som ju båda kvinnorna i artikeln gör. Men frågan är vad som hade hänt med den tidigare överviktiga lchf:aren om hon ätit sund vegansk eller vegetarisk kost från början? Om hon aldrig ätit raffinerade kolhydrater (vitt socker, vitt mjöl vit pasta, vitt ris), livsmedelstillsatser och annat skräp? Hade hon blivit överviktig och sjuklig då? Något facit för att få svar på såna frågor finns förstås inte, men man kan ju tro vad man vill.

Trots att många blir vegetarianer för att slippa t.ex. reumatisk värk så rapporteras ofta att vegetarianer i genomsnitt är friskare än normalkostare. Och att vegetariska barn är intelligentare. Vad det beror på är förstås osäkert, vad som är hönan och vad som är ägget är ju den eviga frågan.

Lchf ser jag som svaret på ett lyxproblem som vi skapat genom överkonsumtion av raffinerade och processade livsmedel. Med matupplopp pga brist på livsmedel runt om i världen (köttproduktion kräver 10 gånger mer åkermark än vegetabilieproduktion för att ge samma mängd energi) och klimateffekterna av köttproduktion, kan jag inte annat än tycka att den totala köttkonsumtionen borde minska. Det gör jag också med tanke på hur djur behandlas i de köttfabriker som så vitt jag förstår är en förutsättning för att få fram tillräckliga mängder kött och mjölkprodukter till den ständigt ökande köttkonsumtionen.

Historiskt sett har fett varit ett bristämne. Vilda djur har ofta magert kött, nötter och frön tar tid att samla in. I bondesamhället (där fetma inte var lika vanligt som nu) var man mycket rädd om varenda gnutta fett från slakten. Men eftersom både fettet och köttet från slaktdjuren, smör, ost  och grädde var den snålt tilltagna lyxen medan potatis, gröt och bröd var basmaten, så kan inte kosten på den tiden ha varit överdrivet fet. De enda som i historien ätit stora mängder fett är väl eskimåerna. Men man kan ju inte utan vidare näringsmässigt jämföra rått sälspäck med fläskkotletter och gräddsås.

Detta sagt så vill jag i alla fall med mina efterrättsexperiment dra mitt strå till stacken för att minska intaget av socker och andra raffinerade kolhydrater utan att ersätta dem med sötningsmedel som jag anser är ännu värre än socker.

Ibland lyckas man direkt med något experiment och ibland behövs många försök. Den rårivna äppelkrämen kräver tydligen många. Igår försökte jag för andra gången, men lyckades inte riktigt få till det där lilla extra. Det har en tendens att bli aningen vattnigt. Förbättringarna från första gången var dels att byta äppelsort, från James Grieve till Ingrid Marie och dels att tillsätta ett par matskedar grädde. Ingrid Marie som är riktigt röda av mycket sol har en mer koncentrerad och söt smak än många andra äpplen. Om man måste köpa äpplen skulle nog riktigt fina gula Golden Delicious vara bra. Dessutom hällde jag bort lite av saften som bildas när man river och serverade smörrostade havregryn och kanel till.

Ganska gott även om det inte var helt perfekt. Till fyra personer behövs:

4-6 äpplen

Saften från 1/4 citron

1-2 msk kokos

1-2 msk grädde

Russin efter smak

Allt blandas, särskilt citronsaften måste blandas i snabbt för att äpplena inte ska bli alldeles bruna.

Att strö över vid serveringen:

Snabbhavregryn rostade i smör.

Kanel

Vad kan man göra för att få en fylligare smak? Kanske vispa grädden? Kanske tillsätta lite koncentrerad äppeljos? Lägga till kanelen i havregrynen när de rostas? Eller låta grädden dra med lite kanel en timme innan?

Ikväll ska vi äta kams. Kams är väl ursprungligen något norrländskt och jag vet inte hur originalet ser ut. I vår tappning är det i alla fall enkelt: man gör en fast smet av kornmjöl och vatten, låter den helst svälla några timmar, formar platta biffar (typ), och lägger dem i kokande vatten. De får koka en stund, kanske 10 min, tills de flyter upp. Sedan är de färdiga och äts istället för ris eller potatis. Det är mycket rustik mat som passar att serveras med grönkålssås och marinerade kokta bönor eller kikärter, eller kanske tofuskivor frästa i olja med lite kryddor. Lingonsylt är också ett möjligt tillbehör, fast det är sött förstås.

Förra veckan fick jag veta av Annette Lundborg att korn ska vara fantastiskt bra för att hålla blodsockret på en jämn nivå länge. Det måste eventuellt vara hela korn då, men även kams är något som lägger sig gott och mättande i magen länge.

Vattnet som kamsen har kokat i är bra till degspad, det blir ett fantastiskt gott och saftigt bröd av det. Passar man dessutom på att göra degen när det svalnat lite lagom, spar man lite energi på köpet.

Kams är mycket klimatvänligare än ris skulle jag tro, inhemskt och transportsnålt. Men då gäller det att inte koka upp onödigt stor mängd vatten.

Simon ger ett tips på sin brödsida, se länken här bredvid.

”Ibland behöver man mata kulturen utan att ha möjlighet att baka bröd av det som man häller bort. Det går fint att göra pannkakor på det. Oftast räcker det att blanda i ett eller ett par ägg, och kanske späda med lite mjölk. Vill man inte stå och steka pannkakor kan man göra ugnspannkaka eller fläskpannkaka av det.”

Hur inspirerad jag än har blivit av Martin och hans brödblogg (just nu ligger en nybakad limpa på äppelsurdeg på avsvalning ute i köket!), så känns det inte så bra med alla rekommendationer att slänga hälften av kulturen eller surdegen om den måste förökas utan att man kan baka just då. Kanske kan man ändå göra lite pannkakor eller chapati av den överblivna kulturen. För chapati blandar man då helt enkelt i grahamsmjöl, kanske med extra vatten om det inte ska smaka för surt, tills degen är riktigt fast. Salt och kryddor kan användas efter smak om man vill, men det är inte nödvändigt.

Detta är en fördel med att använda honungsjäsmedel, dvs surdeg som sätts på grahamsmjöl, vatten och honung. Den håller sig ett par månader i kylskåpet utan matning och förökning. Allt som är arbetsbesparande är ju bra för moderna människor …