Äkta gott

På vår skola har de nu tagit bort Bregottet till brödet och det erbjuds endast lättmargarin. Det finns bara lättmjölk och vid vissa mellanmål mellanfil. Det här händer på den ena skolan efter den andra runt om i landet. Anledningen är att Livsmedelsverket rekommenderar även små barn att bara äta lättprodukter. Samtidigt rekommenderas måltider varannan timme för de minsta barnen, för de har ju annars ingen chans att hålla sig mätta. Och detta står i strid med tandläkarnas rekommendationer att äta högst 5 gånger per dag. Suck.

Det tycks inte finnas några vetenskapliga bevis för att mjölkfett är farligt. Däremot finns det bevis för att margarin är allergiframkallande.

Vill du lägga en röst för valfriheten att välja smör och standardfeta mjölkprodukter i skolan har du chansen här: namninsamling för möjligheten att välja smör/Bregott och fullmjölk i skolorna.

De bästa glasspinnarna vi har gjort i de nya formarna var kiwi- och bananglasspinnarna för ett par dagar sedan. Det var så enkelt som att mixa en kiwi och en leopardbanan, och sedan hälla det i glasspinneformarna. Våra formar är ganska gamla så det räckte till fyra glassar. Allt som var gott och lyxigt var mindre förr. Förmodligen är de formar man kan köpa nu större så att det går åt två frukter av varje.

Det blev inte alls lika isigt som citron-honungsglassen som jag tidigare beskrivit, utan betydligt krämigare utan att innehålla några som helst mjölkprodukter eller tillsatser. Mmmmm…

Ibland funderar jag över det faktum att det mesta av den mat vi äter i vår västerländska kultur är förpackad i plast. För ett antal år sedan debatterades mjukgörare från plasten kring ost, och vi blev uppmanade att kasta den första ostskivan som var bemängd med ämnen från plasten. Men sedan blev det tyst. Min man säger att Bregott i små plastbyttor brukar smaka plast (själv äter jag mycket sällan ute) och då börjar man fundera på om man trots allt ska vara glad att våra barn hellre äter knäckebrödet i skolan torrt för att de tycker rumsvarmt Bregott är för blaskigt. Där har de nämligen dessa små byttor.

Mjölkkartongerna är plastklädda invändigt, den mesta osten, smörgåsfetter, det mesta brödet, tofu, frusna matvaror, en del sorters honung – få varor säljs utan plastförpackning. Även det som säljs i glas kanske har framställts, transporterats eller förvarats i plastbehållare och locken på flaskor och burkar är mestadels av plast eller klädda med plast.

Undantagen är mjöl och vissa gryner, knäckebröd och en del kex och kakor, juice som tydligen är för stark för plast och alltså förpackas i aluminiumklädd papp, en del färsk frukt och grönt, potatis och kanske några saker till.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/mat” rel=”tag”>mat</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/matkvalitet” rel=”tag”>matkvalitet</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/plast” rel=”tag”>plast</a>

Vi odlar det mesta av de rotsaker och den potatis vi äter och försöker köpa av bönder i trakten, men blir i alla fall tvungna att ibland köpa en del, särskilt morötter, i butik. De senaste åren har de alltid varit tvättade och de är inte datummärkta, så att man kan kontrollera att man inte får någon påse som råkat bli kvar från förra eller förrförra eller förrförrförra leveransen.

I höst har Änglamarksmorötterna varit under all kritik, både halvruttna och beska om vartannat. Rotsaker ska vara jordiga tills man skalar dem för att äta dem! Tvättningen förkortar hållbarheten och kvaliteten avsevärt.

Vem vill egentligen ha dessa usla morötter?

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/mat” rel=”tag”>mat</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/matkvalitet” rel=”tag”>matkvalitet</a>

I helgen som gick hälsade vi på släkten i Göteborg. Svärmor hade köpt boken Äkta vara och lagt fram för eventuellt nyfikna söner och svärdöttrar. Jag läste den nästan från pärm till pärm, fast jag tänkt att det är bäst att jag låter bli, för om jag får veta ännu mer om allt hemskt som finns i mat vill jag väl inte äta nästan nånting. Joodå, det var intressant läsning med en massa intressanta tips.

Sen blev det tal om att göra egen glass igen. Svärmor bjöd förresten på egentillverkad jordgubbsgräddglass på egenodlade jordgubbar från frysen. Sagolikt gott!! Anna meddelade att om vi gör egna glasspinnar också så lovar hon att inte köpa glasspinnar så ofta för veckopengen. Då visade det sig att svärmor hade glasspinneformarna kvar sen hennes pojkar var små och vi fick med oss dem hem. Våra barn gav oss ingen ro på kvällen när vi kommit hem förrän vi svängt ihop lite isglass till idag.

Eftersom det bara fanns fempack av eko-citroner senast i affären, har vi milt uttryckt mycket gott om citron hemma nu. Alltså blev det citronisglass:

Citronisglass

Saften av en halv till en citron

1 liten msk honung

1,5 dl vatten

Eftersom formarna var ganska små, motsvarande högst en Piggelin, knappt det, räckte detta till fyra glassar. Den gjorde succé även bland de tre barn vi hade på besök idag. Ett par av oss vid bordet får vänta med att smaka tills nästa omgång är färdig i morgon eftersom de fyra glassarna inte räckte till alla. Istället fick två personer runt bordet varsin bananglasspinne. Dessa är mycket lättgjorda och mycket osötade:

Bananglasspinnar, 2 st

1 banan

2 grillpinnar

Dela den skalade bananen tvärs av. Dela grillpinnarna på mitten. Stick in två pinnar på längden i varje banan. Med två pinnar istället för en minskar risken att det ramlar isär på slutet. Lägg dem i en bytta i frysen. Ät upp dem snart. De är bäst den första veckan.

Våra vänner bjöd oss på nyårsfirande och med det en mycket intressant efterrätt. Jag får erkänna att jag blev något skeptisk när den presenterades. Men det smakade mycket bra trots det första intrycket.

Alltså:

Fetaost

Vispad grädde

Honung

Dessa tre ingredienser blandas och serveras tillsammans med apelsinbitar. Receptet kommer tydligen från en Arla-broschyr som naturligtvis då föreskriver Arlas fetaost. Jag tror det är bäst att välja en mild feta. Den senaste sorten vi köpte som är mycket stark i smaken, mycket ”fåraktig” passar nog inte så bra.

Riktigt gott! Sonen i huset tyckte det var för lite honung i, men vi som är vana vid måttligt sött var nöjda.

Senare på kvällen stöpte vi choklad för att spå det nya året. Det vill säga vi smälte choklad och klickade var sin sked i en form med kallt vatten. Valrhonas blockchoklad 70 % var mycket god (vi åt förstås upp våra spådomar när vi funderat lite över dem), men behövde kylas lite extra för att kunna tas upp ur formen.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/efterr%E4tt+dessert+apelsin+choklad+feta” rel=”tag”>efterrätt dessert apelsin choklad feta</a>

Anna har experimenterat med att fylla dadlar nu till jul. Hon smälte mörk choklad och blandade i hackad mandel. Denna chokladsmet fyllde hon dadlarna med. I en del av dem stack hon sedan in mycket tunna små flisor av färsk ingefära. Det blir starkt med ingefäran, så det är bra att prova sig fram med lite i taget

När dadlarna har stått svalt en stund stelnar chokladen även om det inte är blockchoklad. Och vi använder helst vanlig choklad eftersom blockchoklad inte alltid är lika god. Den här gången använde vi naturell Moulin des Moines 74%, en ekologisk choklad som kan beställas på Internet.

15-20 dadlar

8 bitar av en chokladkaka, dvs 2 rader

7-8 mandlar

lite färsk ingefära

OBS – PS: Det visade sig senare att ingefäran inte tålde att sparas särskilt bra. Chokladdadlar med ingefära ska alltså ätas inom några timmar, inte sparas flera dagar.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/julgodis” rel=”tag”>julgodis</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/godis” rel=”tag”>godis</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/dadlar” rel=”tag”>dadlar</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/choklad” rel=”tag”>choklad</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/ingef%E4ra” rel=”tag”>ingefära</a>

Den här veckan har varit så rörig att jag inte hunnit skriva ned något om helgens experiment.

Vi skulle ta med oss efterrätt till ett knytkalas i söndags. Jag vågade mig inte på några djärvare osötade experiment till 10-15 personer, så det fick bli en ganska vanlig äppelpaj. Vår vanliga äppelpaj består av äpplen i botten, med honung om det är omogna kart på sommaren, utan sötning om vi har mogna äpplen som t.ex. nu. Ibland blir det lite kanel på äpplena, ibland inte. Den här gången blev det lite rivet citronskal en av formarna, givetvis av en ekologiskt citron (konventionella citroner inpyrda med antimögelmedel i skalet). Smuldegen består av 5 dl havregryn, ca 0,5 dl grahamsmjöl, 3/4 dl råsocker och 80 g smör för 6-8 personer.

Vid sidan av gjorde jag en liten äppelpaj som experiment till oss själva. Där kryddade jag äpplena med pepparkakskryddor, det vill säga kanel, ingefära och nejlikor. Eftersom inte degen räckte till den här lilla formen så blev det en särskild deg med mindre socker. Resultatet? Tja, tyvärr får jag nog konstatera att pepparkakskryddor kräver lite mera sötning. Familjen sa inte så mycket, men själv tyckte jag att det kanske skulle varit lite honung i äpplena tillsammans med pepparkakskryddorna.

Favoritsåsen till efterrättspajer och stekta äpplen är banan-vaniljsås. Den är mycket enkel att göra:

Banan-vaniljsås, 4 personer

2-3 dl mild naturell yoghurt
ev. en skvätt vispad grädde
1 knivsudd äkta vanilj eller ca ½ tsk vaniljsocker
1-2 leopardbananer, d.v.s. välmogna
1 tsk – 1 msk honung

Använd gärna ekologisk mild yoghurt som är extra krämig och god. Mosa bananerna med gaffel tillsammans med honungen. Blanda allt. Servera genast innan bananen mörknar.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/efterr%E4tt” rel=”tag”>efterrätt</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/dessert” rel=”tag”>dessert</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/mat” rel=”tag”>mat</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/%E4pplen” rel=”tag”>äpplen</a>

Sedan några år tillbaka har vi önskemiddagar i vår familj. En önskemiddag får man först och främst när man fyller år. Då ingår att man får önska sig vad man vill till huvudrätt och efterrätt. Dessutom kan man få en önskemiddag när man gjort något bra, t.ex. när våra barn fyllt en burk med kulor som belöning för småsaker de sköter bra i vardagen. Både idag och i morgon kväll ska det bli av, en middag för varje gullunge. Idag blir det kokt potatis, grönkålssås och stekt fisk, med Annas lilla lyxiga fruktdrink som efterrätt. Imorgon blir det lasagne med klarbärsglass till efterrätt.

Klarbärsglassen liknar krusbärsglassen på så sätt att den görs i glassmaskinen på grädde, mjölk, sylt och ev. extra socker. Klarbärssylt måste först mixas så att de mer eller mindre hela klarbären blir finfördelade. Klarbär är bland det absolut godaste man kan göra glass och sylt på om ni frågar mig. En sån arom!! Det behövs egentligen inte så mycket sylt, för smaken är så stark att bara lite sylt sätter stor smak på en stor omgång glass.

I Tyskland finns det Sauerkirschsaft, jos på sura körsbär eller om det är samma bär som våra klarbär, det vet jag inte riktigt. Den har i alla fall en liknande himmelsk körsbärsarom. Det är synd att den inte finns i Sverige. I Tyskland däremot kan man beställa in sådan på alla bättre uteställen.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/efterr%E4tt” rel=”tag”>efterrätt</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/dessert” rel=”tag”>dessert</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/klarb%E4r” rel=”tag”>klarbär</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/glass” rel=”tag”>glass</a>

Mmmm, testade igår att göra chokladmousse enligt http://www.munsbiten.se/2008/11/18/chokladmousse-for-vuxna-och-varfor-jag-gillar-mitt-jobb/#comment-26 men utan socker, med mest 70%ig och lite 74%ig. Eftersom vi är vana vid starka smaker och måttligt sött så njöt vi av den intensiva chokladsmaken i kombination med några skivor leopardbanan. Jag vet inte riktigt om det var en fördel eller nackdel att den smälta chokladen hann svalna ordentligt innan jag blandade i creme fraiche. I vilket fall blev det som chokladbitar i, jag lyckades inte få moussen helt slät. Å ena sidan kändes det som ett misslyckande, å andra sidan var de små chokladstyckena goda att låta smälta på tungan. En tredjedels sats räckte gott och väl till oss fyra. Minstingen (8) fick bara i sig hälften av sin portion, sedan blev det lite för starkt för honom. Han tycker bara om mörk choklad periodvis till skillnad från vår 10-åring som äter allt i chokladväg sedan många år.

Igår gjorde vi äppeljos på små usla äpplen. Eftersom vi alltid har tröttnat på att gallra kart när det är dags att gallra vinterfrukten (Ingrid Marie) får vi alltid massor av små, bleka, trista sådana. I år fick vi låna en råsaftcentrifug av en granne (tack Mia!) och har gjort jos gång efter annan. Konstigt att det kan bli så god jos av så små och relativt smaklösa äpplen!

Den här gången provade jag för andra gången att baka fruktkaka på det som blir kvar i silen när man filtrerat josen, och nu blev den bra. Förra gången blev den inte riktigt lika god som vanligt. Kanske var det en gnutta ingefära eller en något större sked honung som gjorde skillnaden. Här kommer receptet som jag fått av Annette Lundborg:

Frukt- och nötkaka

200 g leopardbananer, d.v.s. rejält mogna bananer

250 g äpplen, päron, ananas eller banan. Enbart bananer eller bananer och en annan fruktsort går bra.

(450 g rivna äpplen eller bortfiltrerat fruktkött vid jostillverkning går också bra, men då behövs 1 msk honung)

50 g hackade nötter eller mandel

25-50 g solrosfrön

1 dl olja eller ca 100 g smör

100 g mörka aprikoser, skurna eller klippta i småbitar

75 g havregryn

150 g grahamsmjöl

kanel eller koriander, ev. lite ingefära

ev. lite salt

Riv, mosa eller finhacka frukten. Rör ihop med övriga ingredienser. Konsistensen ska vara som tjock gröt.Klicka ned den i en smord kakform, platta den jämn. Grädda ca 50-60 min i 190 grader. Låt svalna 10-15 min innan den stjälps  upp. Kakan lär går bra att frysa, men vi har aldrig haft några problem att äta upp den på ett par dagar trots att den är rätt mättande.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/efterr%E4tt” rel=”tag”>efterrätt</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/kaka” rel=”tag”>kaka</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/mat” rel=”tag”>mat</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/recept” rel=”tag”>recept</a>

Honung är extremt sött och mmmmm så gott. Den borde inte nämnas i samma andetag som socker, eftersom honung är ett helt livsmedel direkt från naturen med en massa fina hälsosamma ämnen, medan socker är utraffinerat ur sockerrika växter. Särskilt gäller detta vitt socker men även råsocker. Eftersom honung är så sött ska man inte äta omåttliga mängder av det, men en eller två teskedar per dag är mycket bra. Och den ska ätas ouppvärmd om man vill få glädje av alla de fina ämnena i den. I en hel del av mina efterrättsexperiment ingår ca 1 tsk honung per person. Den här lilla mängden är sällan avgörande för konsistensen, den förhöjer bara smaken. Den som vill prova utan honung av något skäl kommer nog att tycka att det går alldeles utmärkt. Veganer kan byta ut honungen mot lönnsirap – i såna recept som inte innehåller mjölkprodukter vill säga.

Om man håller fast vid något tillräckligt länge blir man förr eller senare en del av den senaste trenden, oavsett om det gäller köksinredning eller mat eller något annat. I hela mitt vuxna liv har jag sållat bort så mycket E-nummer och konstiga tillsatser ur maten som möjligt och nu har det till slut blivit trendigt. Mats-Eric Nilsson (författaren till Den hemlige kocken) uppmanar oss till precis detta i sin nya bok Äkta vara som beskrivs här.

För oss yrkesarbetande med barn och ett stressigt liv är det oftast lite svårt att hinna med att laga allt av råvaror, baka själv och ändå äta någorlunda varierad mat. Här kommer ett tips på efterrätt som man fixar till medan övriga bordsgäster dukar av bordet och sätter fram efterrättsskålar:

Riven fruktdessert

1 medelstort äpple eller två små per person

vispgrädde och/eller mild naturell yoghurt

kanel

rapadura till serveringen (torkad sockerrörssaft, kallas även mascobado eller sucanat, finns ofta i Världsbutiker) alt. flytande honung

Äpplena kan bytas mot päron och då byts även kanelen mot ingefära, färsk riven ingefära eller torkad malen.

Skär äpplena i halvor eller fjärdedelar. Ta bort kärnhuset. Riv äpplena på grova sidan av rivjärnet. Välj om skalet ska bli kvar eller rivas med genom att vinkla äppelbiten på olika sätt.

Blanda genast med grädde och/eller mild naturell yoghurt (beroende på vad som finns i skåpet och önskat fett- och energiinnehåll/smak) så att det precis fuktar in allt äppelriv, samt kanel efter behag så att allt äppelrivet blir väl blandat med grädden/yoghurten.

Serveras genast. Var och en strör över lite rapadura eller honung på sin egen portion.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/mat” rel=”tag”>mat</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/matkvalitet” rel=”tag”>matkvalitet</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/recept” rel=”tag”>recept</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/kolhydrater” rel=”tag”>kolhydrater</a>,

I artikeln om bitchighet http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=849897 får vi veta att övervikt i många fall kan botas med hjälp av bättre självkänsla. Yessss! Det botar förmodligen samtidigt en massa andra problem också. Vad man än funderar på så landar man väl till slut nästan alltid i att självkänslan och självförtroendet är avgörande.

Jag tycker det var ett lovvärt nyanserat reportage i DN om Det den ena äter ratar den andra. Själv kan jag inte annat än att ta ställning för den vegetabiliska sidan. Varför det då? Själv är jag inte vegan utan laktovegetarian. Det är en kompromiss med bekvämlighet, social acceptans och B12 å ena sidan och mot klimatet och djurens väl å den andra att jag inte tar steget fullt ut och blir vegan. För hälsans skull tror jag det viktigaste är att äta oprocessad naturlig mat som ju båda kvinnorna i artikeln gör. Men frågan är vad som hade hänt med den tidigare överviktiga lchf:aren om hon ätit sund vegansk eller vegetarisk kost från början? Om hon aldrig ätit raffinerade kolhydrater (vitt socker, vitt mjöl vit pasta, vitt ris), livsmedelstillsatser och annat skräp? Hade hon blivit överviktig och sjuklig då? Något facit för att få svar på såna frågor finns förstås inte, men man kan ju tro vad man vill.

Trots att många blir vegetarianer för att slippa t.ex. reumatisk värk så rapporteras ofta att vegetarianer i genomsnitt är friskare än normalkostare. Och att vegetariska barn är intelligentare. Vad det beror på är förstås osäkert, vad som är hönan och vad som är ägget är ju den eviga frågan.

Lchf ser jag som svaret på ett lyxproblem som vi skapat genom överkonsumtion av raffinerade och processade livsmedel. Med matupplopp pga brist på livsmedel runt om i världen (köttproduktion kräver 10 gånger mer åkermark än vegetabilieproduktion för att ge samma mängd energi) och klimateffekterna av köttproduktion, kan jag inte annat än tycka att den totala köttkonsumtionen borde minska. Det gör jag också med tanke på hur djur behandlas i de köttfabriker som så vitt jag förstår är en förutsättning för att få fram tillräckliga mängder kött och mjölkprodukter till den ständigt ökande köttkonsumtionen.

Historiskt sett har fett varit ett bristämne. Vilda djur har ofta magert kött, nötter och frön tar tid att samla in. I bondesamhället (där fetma inte var lika vanligt som nu) var man mycket rädd om varenda gnutta fett från slakten. Men eftersom både fettet och köttet från slaktdjuren, smör, ost  och grädde var den snålt tilltagna lyxen medan potatis, gröt och bröd var basmaten, så kan inte kosten på den tiden ha varit överdrivet fet. De enda som i historien ätit stora mängder fett är väl eskimåerna. Men man kan ju inte utan vidare näringsmässigt jämföra rått sälspäck med fläskkotletter och gräddsås.

Detta sagt så vill jag i alla fall med mina efterrättsexperiment dra mitt strå till stacken för att minska intaget av socker och andra raffinerade kolhydrater utan att ersätta dem med sötningsmedel som jag anser är ännu värre än socker.

Vi har näst intill drunknat i äpplen i höst. Det blev ovanligt fin skörd i trädgården i år och sedan kom det till på köpet ”aktieutdelning” från ett lån för att bevara den berömda ekologiska äppelodlingen i Hallstahammar. Nåja, nu har vi gett bort några kassar åt olika håll, så att den formliga översvämningen av äpplen på vår altan framför allt börjar bli mera dräglig.

Alltså handlar alla efterrättsexperiment just nu om äpplen. Ingår kokade jag äppelhalvor, närmare bestämt av Ingrid Marie, i vatten med en sked honung, en kanelstång och lite vaniljpulver. De skulle bara koka en kort stund så att de förblev hela. Sedan fick de svalna i sitt spad, för att de skulle dra åt sig lite mera kryddsmak. Egentligen vore det säkert bäst om de fick stå och dra över natt eller ett dygn.

Till äppelhalvorna åt vi yoghurt-citronkräm, samma som till äppelsalladen i mitt allra första inlägg på den här bloggen. Det var alltså turkisk yoghurt med citronsaft och en liten sked honung. Vi strödde också lite smulade valnötter över. Hela familjen tyckte om det, trots att jag inte väntat mig att våra barn skulle tycka om kokt frukt. Man ska inte förvänta sig att ens barn alltid har samma smak som man själv hade som liten .

Idag fyller min lilla Anna 10 år. När man fyller år hemma hos oss får man önska sig middag med efterrätt och Anna har beställt pitabröd med goda tillbehör och krusbärsglass till efterrätt. Pitadegen står och jäser i 4-5 timmar nu med grahamsmjölet i kamsvattnet från iförrgår. Sedan får den färdiga degen med salt, sojamjöl, vetemjöl och en skvätt olja jäsa någon timme.

Tricket med pitabröd är att slänga in dem på en het plåt i ugnen. Det är riktigt roligt att se på när de blåser upp sig. Ibland blir de förstås väldigt tunna på ena sidan ändå, det vill säga att det blir för tunt lager deg ovanför luftbubblan. Vad kan det bero på? Något fel med temperaturen kanske …

Helt osockrad glass har jag ännu inte vågat mig på. Så det blir vispgrädde, mjölk och lättsockrad krusbärssylt som ingredienser. Kanske är det bäst att ta lite socker också med tanke på kompisar som inte är vana vid osöta efterrätter? Glassmaskinen är i vilket fall en häftig uppfinning!

Ibland lyckas man direkt med något experiment och ibland behövs många försök. Den rårivna äppelkrämen kräver tydligen många. Igår försökte jag för andra gången, men lyckades inte riktigt få till det där lilla extra. Det har en tendens att bli aningen vattnigt. Förbättringarna från första gången var dels att byta äppelsort, från James Grieve till Ingrid Marie och dels att tillsätta ett par matskedar grädde. Ingrid Marie som är riktigt röda av mycket sol har en mer koncentrerad och söt smak än många andra äpplen. Om man måste köpa äpplen skulle nog riktigt fina gula Golden Delicious vara bra. Dessutom hällde jag bort lite av saften som bildas när man river och serverade smörrostade havregryn och kanel till.

Ganska gott även om det inte var helt perfekt. Till fyra personer behövs:

4-6 äpplen

Saften från 1/4 citron

1-2 msk kokos

1-2 msk grädde

Russin efter smak

Allt blandas, särskilt citronsaften måste blandas i snabbt för att äpplena inte ska bli alldeles bruna.

Att strö över vid serveringen:

Snabbhavregryn rostade i smör.

Kanel

Vad kan man göra för att få en fylligare smak? Kanske vispa grädden? Kanske tillsätta lite koncentrerad äppeljos? Lägga till kanelen i havregrynen när de rostas? Eller låta grädden dra med lite kanel en timme innan?

Ikväll ska vi äta kams. Kams är väl ursprungligen något norrländskt och jag vet inte hur originalet ser ut. I vår tappning är det i alla fall enkelt: man gör en fast smet av kornmjöl och vatten, låter den helst svälla några timmar, formar platta biffar (typ), och lägger dem i kokande vatten. De får koka en stund, kanske 10 min, tills de flyter upp. Sedan är de färdiga och äts istället för ris eller potatis. Det är mycket rustik mat som passar att serveras med grönkålssås och marinerade kokta bönor eller kikärter, eller kanske tofuskivor frästa i olja med lite kryddor. Lingonsylt är också ett möjligt tillbehör, fast det är sött förstås.

Förra veckan fick jag veta av Annette Lundborg att korn ska vara fantastiskt bra för att hålla blodsockret på en jämn nivå länge. Det måste eventuellt vara hela korn då, men även kams är något som lägger sig gott och mättande i magen länge.

Vattnet som kamsen har kokat i är bra till degspad, det blir ett fantastiskt gott och saftigt bröd av det. Passar man dessutom på att göra degen när det svalnat lite lagom, spar man lite energi på köpet.

Kams är mycket klimatvänligare än ris skulle jag tro, inhemskt och transportsnålt. Men då gäller det att inte koka upp onödigt stor mängd vatten.

Vid besök hos svärmor och svärfar i helgen fick vi som vanligt en massa god mat. Äppelsoppa med glass och pekannötter ena dagen och hemgjord havtornsglass andra dagen var det som fäste sig mest i mitt minne som något originellt, läckert och värt att lägga ut här. Äppelsoppa är säsongsmat nu när äpplena är som bäst på hösten och tillbehören kan förstås varieras efter smak och vad man har till hands.

Det var helt enkelt äppelbitar som kokats i vatten med lite redning. Jag tror den var osötad. Till soppan fick vi kanel, pekannötter att bryta sönder och vaniljglass. Jag kan tänka mig att vispgrädde också vore gott till (som osötat alternativ), smulade skorpor, flytande honung eller havrefras, dvs smörfrästa havregryn.

Havtornsglassen kan jag inte exakt beskriva hur den var gjord, men det var i alla fall avsilad havtornssaft, lite socker (råsocker, tror jag) och vispgrädde. Svärmor gör alltid glass på ren vispgrädde, medan vi brukar ta hälften mjölk och hälften vispgrädde. Den friska syrliga smaken på denna glass och så den underbara aprikosfärgen gjorde den till något alldeles extra lyxigt, en riktig upplevelse.